Nattskift på bageriet

Elin hade arbetat nattskift på Solbageriet i nästan två år, men de tysta timmarna överraskade henne fortfarande. När hon kom fram klockan elva var gatorna tomma och det enda ljudet kom från nycklarna som vändes i den tunga bakdörren. Vid midnatt brann ugnarna redan för fullt. Hon hade förvärmt dem en timme tidigare så att de första satserna surdegsbröd kunde jäsa medan hon blandade de sötare degarna. Hennes kollega Johan brukade komma klockan halv ett. Den kvällen ringde han dock och sa att hans yngsta barn var sjukt, så Elin fick förbereda morgonens bakverk ensam.

Hon formade croissanter med snabba, vana rörelser och mindes hur klumpiga hennes fingrar hade känts när hon började. Klockan två sköt hon in de första plåtarna i ugnarna och ställde in timern. Medan de gräddades torkade hon av marmorskivorna och märkte att föregående skift hade lämnat ett mjölspår över golvet. Doften av vanilj och varmt smör fyllde snart rummet. Klockan tre kontrollerade hon temperaturjournalerna som ägaren krävde skulle föras; allt låg inom de tillåtna gränserna, vilket kändes skönt eftersom förra månadens inspektion hade varit sträng.

Plötsligt ringde telefonen. Det var chauffören som berättade att hans skåpbil hade stannat på ringleden och att han skulle bli minst fyrtio minuter försenad. Elin räknade ut att brödet skulle vara klart innan han kom, så hon började packa de avsvalnade varorna från natten innan.

Vid halv fem fylldes bageriet av det gyllene ljuset från den stigande solen som sipprade in genom de höga fönstren. Hon hade just satt etiketter på de sista lådorna när Johans ersättare, en ny lärling som hette Tomas, kom in med två stora koppar kaffe. Han bad om ursäkt för att han var tidig och erbjöd sig att hjälpa till att lasta bilen. Elin log och kände tacksamhet över att det långa skiftet snart var över.

När hon steg ut i den friska morgonluften klockan sex insåg hon att hon återigen hade förvandlat enkla råvaror till rader av perfekta bröd och bakverk medan resten av staden sov.