Avsked vid odlingen

När de sista lådorna hade staplats på lastbilen sjönk augustisolen redan bakom kullarna runt fruktodlingen utanför Kivik. Elin hade arbetat där varje sommar sedan hon fyllde sexton, men det här skulle bli hennes sista pass. Hon hade fått en plats på Uppsala universitet och visste att hon inte skulle komma tillbaka nästa år. Ägaren, Karl Bergström, hade skakat hennes hand på morgonen och sagt att hon skulle saknas. Hans fru hade till och med bakat en citronkaka till avskedet. Ändå kändes stämningen dämpad, som om alla förstod att det var lättare att lämna saker osagda.

Elin hade tillbringat eftermiddagen med att plocka de sista äpplena från sensommaren. Armarna värkte av de upprepade rörelserna hon hade vant sig vid under de åtta veckorna. Klockan halv fem stannade hon till för att se ett par svalor flyga lågt över raderna. Synen påminde henne om den första dagen då hon kommit dit nervös och osäker. Då hade hon tappat två hela korgar, slagit sönder frukten och fått en mild tillrättavisning av förmannen. Nu kunde hon fylla en låda på under tio minuter utan ett enda misstag.

Strax före fem samlades de andra säsongsarbetarna vid den gamla stenladan. Tomas, som hade kört traktorn hela sommaren, tog fram en flaska hemgjord cider som han hade sparat. De delade ut plastmuggar medan ljuset blev gyllene. Elin lyssnade när kollegorna berättade historier från sommaren: dagen då bevattningsslangen sprack, eftermiddagen då en turist försökte klättra i det högsta trädet och morgonen då haglet hotade hela skörden. Hon insåg att hon troligen aldrig skulle träffa de flesta av dem igen.

När muggarna var tomma kom herr Bergström med citronkakan. Han tackade alla för det hårda arbetet och sa att odlingen hade haft tur som haft ett så engagerat lag. Elin kände en plötslig klump i halsen. Hon hade inte väntat sig att bli så fäst vid ett tillfälligt jobb. När hon hjälpte till att lasta de sista lådorna på lastbilen klockan kvart över sex undrade hon om de nya studenterna i Uppsala någonsin skulle förstå vad det betydde att stå bland träden i skymningen med doften av mogen frukt i luften.

Senare när hon cyklade hem längs den välkända vägen såg Elin sig om en gång. Odlingens lampor hade tänts och lyste mjukt mot den mörkare skymningen. Hon hade lärt sig mer där än hon hade insett: tålamod, tillfredsställelsen i fysiskt arbete och den stilla saknaden som kommer när något bra når sitt naturliga slut. I morgon skulle hon börja packa för universitetet, men ikväll stannade smaken av citronkakan och minnet av den delade cidern kvar hos henne hela vägen hem.