Återge andras ord exakt

På A2 #29 lärde du dig att känna igen ett återgivet yttrande: He said he was tired — och att förstå att was här inte betyder dåtid. Nu ska du bygga återgivningen själv, och inte bara av ett påstående utan också av en fråga och en uppmaning. Mönstren är tre, men logiken är en: du talar själv om ett samtal som redan är över.

Påstående: tempusförskjutning. Det inleds med said (vad någon sa) eller told + vem (till vem någon sa det) — det paret känner du från A2 #29. Om det inledande verbet står i dåtid, flyttas tempus i återgivningen ett steg bakåt. Engelskan anpassar bisatsens tempus till huvudsatsens: orden sades ”då”, och allt i dem ses också från ”då”. Svenskan gör oftast likadant: ”Jag är trött” → ”Han sa att han var trött”. Det är samma logik som för Past Perfect i B1 #1: händelserna ordnas från berättelsens punkt.

Past Perfect, would, could, should och might förskjuts inte: längre bakåt kan de inte komma. "I had finished" → She said she had finished.

När förskjutning inte behövs. Om det inledande verbet står i presens, förskjuts ingenting: She says she's tired — så återger man något som just har sagts. Om det som sades fortfarande stämmer kan tempus stå kvar: He said he lives in Leeds — och han bor kvar där. Det förskjutna lived är också rätt i det fallet.

Past Simple: förskjutning är huvudregeln, utan förskjutning är också rätt. "I lost my keys" → He said he had lost his keys — så enligt regeln, och så är det säkrast i skrift. Men Past Simple står ofta kvar i återgivningen: He said he lost his keys. Det är inget fel: ordningen är ändå klar — först tappade han nycklarna, sedan sa han det — och Past Perfect tillför ingenting. Särskilt ofta när tiden är nämnd: She said she arrived on Monday. I kursens övningar godtas båda varianterna; om du är osäker — förskjut.

Pronomen, plats och tid. Nu talar en annan person, därför blir I till he eller she, och my till his eller her. Om återgivningen sker en annan dag eller på en annan plats, ändras även orden för tid och plats:

Samma dag behöver de inte ändras: She said she'd call me tomorrow — om i morgon ännu inte har kommit.

Fråga: rak ordföljd och if. I återgivningen slutar frågan att vara en fråga: du ställer den inte, du berättar om den. Därför har den samma ordföljd som ett vanligt påstående — först subjektet, sedan verbet —, do, does, did försvinner, och det finns inget frågetecken. Svenskan gör likadant i bisatsen: ”Var bor du?” → ”Han frågade var jag bodde”. Frågan inleds med asked eller wanted to know.

En fråga med where, what, why behåller det ordet. En fråga utan ett sådant ord — en ja/nej-fråga — får if eller whether, det är svenskans ”om”.

Uppmaning och instruktion: to + verb. En uppmaning inleds med asked, en instruktion eller order med told, och efter dem kommer personen och to + verb. Nekande — not to.

Could you…? är en fråga till formen men en uppmaning till innehållet, och därför återges den med asked me to.

Jämför asked me to och asked me if:

Efter to kommer en uppmaning, efter if — en fråga.

Så säger man inte. ✗ She asked if I was coming? → ✓ She asked if I was coming. En återgiven fråga är ett påstående, och den slutar med punkt.

Testa dig själv. Hur återger man Annas ord "I've lost my phone"? Varför She asked where I lived och inte where did I live? Hur återger man "Don't touch it!"?